Har inga källor, men jag funderar på en sak. Visst kan man drabbas av psykisk ohälsa efter genomgången infektion. Men jag tror även att isoleringen som vi har levt i de senaste två åren är en betydligt större bov när det kommer till att man drabbas av depressioner och annan psykisk ohälsa.

Några , bland annat jag, tycker det har varit ganska skönt med en lugnare vardag. man har inte kunnat socialicera med andra människor i samma utsträckning, man har sluppit all trängsel och långa köer i varuhusen etc.etc.

Men de människor som redan innan var "ofrivilligt" ensamma, har blivit ännu mer ensamma under pandemin, främst äldre och sjuka.

Vi har fått in ett kraftigt ökat antal äldre, +70, människor som har överdoserat mediciner t.ex, av 10 personer har vi klarat kanske 5 eller 6 st. mot för 8-9 tidigare.

#1 Tänker som dig där och har inga källor på det däremot har jag läst lite men exakt vart minns jag inte nu. Ensamma och personer som har svårt att gå ut och träffa andra måste känna det ändå mer hårt under pandemin.

Ser jag på en gammal vän som jag idag inte har kontakten med det var många år sedan men han kunde inte vara hemma och måste ut hela tiden annars fick han panik så jag undrar hur den här tiden vart för honom och personer i liknande situation som han som bara måste ut det måste ha vart väldigt tufft om han fortfarande är så.

Kände också det var ett lugnare tempo när vi inte kunde träffa folk som vi brukar, resa och göra som innan pandemin och det där kändes riktigt bra. Visst ibland saknade jag att exempelvis resa men det var för mig en nyttig tid att få dra ner på tempot för det behövdes verkligen så för mig blev det betydligt lugnare och något jag kunde landa i och må bra av även om jag så klart saknade att träffa vänner men på något vis var det verkligen en nyttig tid.

Nu är är jag i full gas igen och håller på som innan pandemin.

#1:

Isoleringen lider också många av. Det är en reaktion på psykosociala belastningar. Men viruset verkar att kunna orsaka förändringar/skador i kropp och/eller nervsystemet som ännu inte är fullt utforskade, som leder till sådana symptom. T.ex. kan förmågan att hantera stress vara nedsatt pga biokemiska förändringar. Men det kan också hända att själva sjukdomen upplevs som en psykisk belastning, speciellt för att de som drabbas av long covid inte vet om de någonsin kommer att bli friska.

Studien visar bara att det finns en skillnad mellan folk som har blivit sjuka och folk som också lever i pandemin men som inte har blivit sjuka. Anledningen till skillnaden är dock inte utforskad.

Mig har isoleringen inte stört. Även när det var hårda lockdowns fick man gå ut och prommenera och det gör jag ändå hest tillsammans med min sambo. Men nuförtiden sker de flesta sociala kontakterna ändå via internätet. Men det är synd om dom som lever i åldringshem om de inte kan få besök av deras kära. Men den isoleringen är nödvändig, för det är just den gruppen som har störst risk att dö om de blir smittade och då skulle de aldrig få se deras kära mer.

#2: Jo det är fler som tänker som mig här har jag fått höra 😉 Men jag tar det fortfarande väldigt lungt. Visst umgås jag med vänner och släkten, men jag håller ett visst avstånd. Och jag använder fortfarande munskydd om det är väldigt mycket folk. Till sommaren kommer jag ta bilen och hälsa på mina föräldrar som jag inte har träffat på över 2 år, de bor i Nord Norge så det är en resa på 97 mil enkel väg.

#2 Jag säger absolut inte emot dig. Mitt inlägg här ovan var mina egna tankar och funderingar 🙂