Jag lärde mig att en Pandemi visar vilka människor som är värda att ha i sitt liv och vilka som bara tänker på sig själva och inte är värda att ha i sitt liv. Jag lärde mig att det finns många fler dårar än jag trodde som sprider sin dynga och är en fara för samhället.

#1: själv kunde jag knte komma på något, men nu när du säger det, så ja faktiskt.

Och själv lärde jag mig att folk är mer anpassningsbara än vad man kanske skulle kunna tro.
Och en del har lättare till att visa hänsyn än andra.

Jag har lärt mig att en stor del av befolkningen både i Sverige och i andra länder är egoistiska, hänsynslösa, bortskämda och aningslösa galningar. Det är definitivt den mest skrämmande insikten med den här pandemin.

För mig har pandemin gjort att folk har fått bekänna färg på ett tydligt sätt.
Både folk i min egen krets, folk här i byn och folk på högre positioner i samhället.
En del bekräftade min bra eller dåliga magkänsla och en del gjorde mig positivt överraskad.

Jag har lärt mig mer om hur trasiga, handfallna och/eller bakbundna en del av våra system och skyddsnät är i samhället.

Jag lämnade en 15år lång relation i början av pandemin. Jag har sen länge brutit kontakten med familj och släkt och har en liten vänkrets. Under pandemin har jag insett hur stadigt jag faktiskt står på egna ben, ensam, även under såna här omständigheter. Att jag kan sitta lugnt i båten och rida ut stormen fast jag under större delen av livet har brottats med rejäl ångest och varit rädd för… allt, i stort sett.

Myndigheter och lagstiftning hade jag rätt koll på även innan, men jag har lärt mig mer specifikt om tex Folkhälsomyndigheten och reglering gällande smittskydd och liknande. Det är inte områden jag lagt så mycket energi på tidigare.

Hur folk beter och tänker sig ser jag nog inte som något jag lärt mig nu. Däremot har pandemin gett upphov till många fler exempel på det. Åt båda håll, både hur folk kan vara väldigt själviska och tänka väldigt kort men också hur människor kan vara oerhört givmilda och omtänksamma. Jag har imponerats av hur anpassningsbar människan kan vara.

Sen har jag nog lärt mig en del saker om mig själv. Jag har alltid varit en väldigt osocial och introvert person och har alltid haft en rätt liten krets av personer som jag räknar som nära och kära. Tid med dom personerna har jag alltid värdesatt tungt och då inte bara enbart telefonsamtal utan tid öga mot öga. Men i övrigt har jag alltid haft mycket av mitt sociala liv över nätet. Dom här små sociala stunderna i vardagen med andra personer, som att sitta och småprata en stund med klasskompisar innan föreläsningen började har jag inte tänkt så mycket på. Men ett tag in i pandemin och isoleringen det innebar för mig så fick jag inse att dom stunderna inte var så obetydliga för mig som jag trodde, utan att det är viktigt för mig att någon gång ibland få se människor utan skärmar emellan. Att hälsa på personalen i kassan när jag veckohandlade blev plötsligt något speciellt. Sen vet jag att många av mina vänner och bekanta som är mer sociala/extrovert hade det mycket tuffare än mig med den biten, men det påverkade mig mer än vad jag trodde det skulle göra. (Sen var fysisk distansering inte enbart negativ för mig, det var positivt också).
När pandemin satte stopp för min simning insåg jag även tydligare att det var mycket mer än bara fysisk motion för mig, och att det även påverkade mig mycket psykiskt/mentalt vilket var svårare att ersätta med annat. Men man kan vänja sig vid mycket när man måste.

Jag har lärt mig att värdesätta att kunna gå och handla eller åka kollektivtrafik när jag vill, utan att behöva fundera på om det verkligen är helt nödvändigt, hur mycket folk det kommer vara där osv först (utöver att jag inte gillar när det är supermycket folk annars heller). Att kunna gå och handla när jag inser att något till middagen saknas istället för att skippa det eller vänta till sen kväll. Det kommer nog ta ett tag för mig att sluta tänka så även när/om smittspridningen försvinner helt. Vilket inte är helt negativt. Men det ska bli skönt om jag i framtiden slipper fundera på om det är ansvarslöst för mig att åka hem till jul tex.

Har lärt mig att Sverige inte alls är rustad för om det skulle komma oväntade "hot" så som pandemin nu har varit dessa 2 år.

Vården är under all kritik, jag har märkt det mycket eftersom jag själv jobbar inom akutsjukvården och har därför stått i "fronttlinjen" från första början.

Skolorna har ingen bra planering, ressurser, eller ens utbildning att ta itu med undervisningen som långa perioder har varit tvungen att ske på distans.

Listan kan göras lång. Jag hoppas nu att Sverige i framtiden ser till att bygga upp ett försvar och har en bra plan på hur de skall hantera en eventuell ny våg eller kanske tom en helt ny Pandemi.

Har lärt mig mycket om människosyn, inte bara enskilda individers utan "systemets". Till exempel karensdagar. Förstår inte varför de finns överhuvudtaget om inte för att "motivera" att folk går till jobbet sjuka.

Annars tänker jag nog fortsätta med mask i framtiden om jag blir vanligt förkyld bara. Man (jag) har inte reflekterat över att det som är lugnt för mig kan drabba någon annan värre.