Här talar jag bara för mig själv.

Under de senaste två åren har jag
…hållit avstånd och haft ansiktsmask även när det inte var en rekommendation
…lämnat hemkommunen en handfull gånger enbart för att åka in till grannstaden för att få mina injektioner på sjukhuset
…besökt en butik som inte var en matbutik eller apotek en gång, i övrigt har jag bara gått mellan hem och jobb (där jag oftast jobbar ensam i välventilerade lokaler eller utomhus)
…fått den mesta maten hemkörd med kontaktlös leverans
…träffat en av mina vänner en gång
…inte haft mer närkontakt med en annan person än tre kramar (är singel, bor i ensamhushåll)

Jag står fast vid att jag vägrar vaccinet. Sen kan folk kalla mig för egoist hur mycket de bara orkar. Jag tycker jag har dragit mina strån till stacken.

#0:

Bra artikel! Den träffar mitt i prick. Men det är tråkigt att se åt vilket håll människorna utvecklar sig och pandemin har förtydligat detta.

#1 Bra, jag tror inte enbart vaccinet kommer få viruset att försvinna. Får jag fråga varför du inte vill vaccinera dig?

#3: Jag skickar ett PM så minskar vi risken för att tråden spårar ur… 😞

Jag kan inte påstå jag upplevt min omgivning så som artikeln beskriver. Det har istället handlat om mycket hänsyn från människor i alla möjliga miljöer.

Det kan bero på var i landet vi bor och större städer är trängre än mindre orter och kan vara svårare att bemöta med hänsyn.

Munskydd avstånd med mera jag tycker folk har skött det där väldigt bra likväl som visat hänsyn och någon egoism har jag inte stött på.

Jag vet inte. Jag har inte direkt upplevt "verkligheten", nu när jag är ute så tycker jag det inte är Någon som håller avstånd eller bryr sig. Alla ska på bussen innan man ens stigit av, ingen verkar bry sig om bussen är full. Väldigt få har mask eller andningsskydd. Det jag sett är att folk protesterat på sociala medier men mitt sociala irl liv är väldigt litet så 🤷‍♂️

#1 Jag har gjort i stort sett likadant som du. Den gången det kändes riktigt påtagligt vad konstigt allt är var när jag var hos veterinären och fick veta att det inte fanns nåt att göra. Jag grät, veterinären grät (lång kontakt med varandra) och hennes instinkt var att ge mig en kram. Hon tog ett steg fram och två steg tillbaka och det var jobbigt.
Kan tillägga att jag har tagit 3 sprutor men känner mig ändå inte särskilt säker. Inte för att diskutera vaccinets för eller emot utan mer att känslan av osäkerhet försvann inte hos mig alls.

#7: Åh, beklagar sorgen! Känner med både dig och veterinären. 😥

#7: Vad tragiskt att läsa och så många som möter flertalet situationer genom pandemin det känns omänskligt på så många plan oavsett människor är vaccinerade eller inte.

Mina djur har inte varit allvarligt sjuka den här tiden men tanken har slagit mig hur blir det om det händer.

Beklagar förlusten och vet hur ont det gör när man förlorar ett djur.