Helt klart när närstående har drabbats hårt av smittan.

Dödsångesten, oron för anhöriga och att behöva inse hur många som helt skiter i pågående Pandemi och ser att deras nöjen är viktigare än andras liv.

Oron för anhöriga.

Oron för närstående och att tvingas hålla avstånd av respekt för deras hälsa. Jag fick ju corona i våras, och naturligtvis självisolerade jag mig tills långt efter att alla symptom var borta. Min styvfar har pacemaker och är över 70, så under över en månad kunde jag inte träffa honom eller min mor med risk att ge det till henne så hon riskerade att ge det till honom. Naturligtvis var det ju något jag gjorde utan klagomål med tanke på riskerna, men det var jobbigt att inte kunna träffa mamma som jag annars träffar flera gånger i veckan.

Håller med er andra om oron för nära och kära!

Oron för mina anhöriga som ligger i risksonen såklart.

Men en sak som har varit fruktansvärt jobbigt för mig ,är att se dödsångesten hos de patienter jag har haft som har blivit hårt drabbade. Jag har vi flertalet gånger suttit vid dödsbädden hos patienter då deras anhöriga i riskson inte har vågat komma till sjukhuset.

Oro för äldre, men rent praktiskt tycker jag det som drabbar oss hårdast är att barnen inte kan umgås med sina mor- och farföräldrar. Både barn och dom äldre har mått så bra av det.

Nu är det mycket FaceTime istället, men det är inte samma.

Det tråkigaste, vilket inte är det mest jobbiga, är ganska triviala ting. Personligen finns det nog inget som är direkt jobbigt utan mer en känsla av saknad efter vissa saker. Trist, helt enkelt.